Nu befinner jag mig i staden där 185 personer omkom i en jordbävning för nästan exakt ett år sedan. Var man än går ser man resarade hus och förödelsen blir ännu mer påtaglig när huvudgatan i centrum plötsligt tar slut för att sedan följas av kvarter efter kvarter som ser ut som ett enda stort byggnadsprojekt på andra sidan ett högt stängsel.
Jag får nästan dåligt samvete över att som turist gå runt här och fotografera och veta att dagen efter kommer jag att befinna mig någon annanstans och ha andra saker i tankarna när de flesta människor som jag passerar antagligen har blivit påverkade av jordbävningen på något sätt och måste stanna kvar här och leva med det varje dag.
En minnesplats finns numera på ett område där det stod en kyrka innan. Där har 185 vita stolar placerats ut och de symboliserar tomheten efter varje person som gick bort. Alla stolarna är individuella, precis som varje person är unik.